ChangeofHeart

Jag insåg en grej nu när jag var hemma i Sthlm. Jag har inte en enda vän som är singel. Inte en enda. Och inte en enda vän som inte bor lyckligt ihop med sin pojkvän. Ja M då, men hon har ju sin kille hemma och dom pratar ju varje dag ändå. Alla i Sthlm, och varenda jävla kotte här i Ksd. Och eftersom alla normala människor är upptagna kommer jag ju aldrig någonsin träffa någon kille här heller, så därför kommer jag ju fortsätta vara singel en lång tid framöver.

Jag försöker intala mig själv att det egentligen är märkligt att så många människor flyttar ihop när de är bara är 20 år och att det är för tidigt, för det tycker jag nog egentligen. Men samtidigt ska jag ju erkänna att jag är avundsjuk. Jag har ju många gånger kommit fram till att jag inte vill bo själv, det är inte alls kul, så jag vill också ha en pojkvän att flytta ihop med. Och självklart är jag glad för mina vänners skull om dom nu har hittat sin partner för livet redan nu (vilket jag väl iofs tvivlar på att det de har om jag ska vara helt ärlig) och jag unnar verkligen dem att vara lyckliga, men jag vill inte höra. Jag vill verkligen inte höra. Om alla gulliga saker deras partner gör, hur bra och perfekt dom är på alla sätt och vis. Helt ärligt är jag så elak och självisk att jag faktiskt föredrar att höra historierna när det inte är perfekt, för då känns det inte som att jag missar lika mycket.

 

Men det kanske är min lott här i livet. Att vara singel för evigt, jag kanske är så jävla konstig och ful. Jag får helt enkelt skaffa mig den där hunden så snart som möjligt istället, så jag inte känner mig lika ensam. Och så får jag lägga alla pengar jag sparar på fräsiga bilar och utlandsresor istället. En populär moster och gudmor kommer jag bli i alla fall!