ChangeofHeart

Varning för depp-inlägg, men allt är inte på topp just nu.

 

Idag har jag varit riktigt nere, legat i sängen med onepiece och täcke hela dagen och bara mått skit. 

Jag är så ofattbart trött på den här skiten. Jag tog av mig ställningen idag och det tog 20 minuter innan jag tog mitt förnuft till fånga och satte på mig den igen. Jag vill inte se skiten, jag vill inte ha den på mitt ben. Jag vill ha ett ben som inte känns mer som ett gångjärn än muskler och leder. Jag är skitförbannad på alla som kan gå när jag inte kan. Jag har kastat kryckorna på golvet flera gånger i frustration. Jag har ont i precis varenda liten del av kroppen,  för att jag sitter ner för mycket, anstränger mig när jag går på kryckor eller för att jag måste stå på ett ben. Jag har gått upp i vikt och jag känner mig jätteäcklig för det, jag mår psykiskt dåligt när jag sätter på mig jeans och vill bara att allt ska bort. Även om mina vänner sagt att det inte syns, märker jag det och jag mår riktigt dåligt utav det. Och det värsta är självklart att jag inte kan göra något åt det. Jag måste ju äta, men jag kan inte röra på mig som normala människor för att bli av med det.

Men det värsta med allt det här är att ingen, ingen, förstår hur jag har det. Alltid "Men en liten promenad kan du väl ta?" "Ska du inte följa med och shoppa lite?" Ingen förstår hur jobbigt det faktiskt är i längden att lyfta hela sin kroppsvikt varje steg man tar, hur det är när folk tittar på en och undrar vad man gjort, hur jobbigt det se att alla andra kan gå medan jag hoppar fram som ett mongo. Jag håller mig hemma av en anledning, inte för att jag vill utan för att jag mår dåligt av att vara bland folk jag inte känner just nu.

Benjäveln får fan ta och läka nu, annars vet jag inte vad jag gör. 8 dagar kvar.