ChangeofHeart

Efter fem supermysiga dagar med lillasyster sitter jag nu här ensam i min lilla lägenhet igen. Det är alltid lika jobbigt när människor jag älskar åker härifrån, mamma och jag kramas alltid gråtandes i hallen och jag går gråtandes hem från tåget när syster åker. Jag vet ju att det inte dröjer många veckor innan jag får träffa dom igen, och det är ju inte så att jag går och längtar efter dom hela dagarna liksom. Men det är just det där med att bli lämnad ensam, att bli ifrånåkt. 

 

Jag har blivit mycket mer sällskapssjuk dom senaste åren, och extra mycket sen jag flyttade hemifrån. Jag tycker fortfarande om att vara ensam och jag vet att jag behöver vara det emellanåt för att fungera ordentligt, men jag känner ett större behov av att umgås med människor jag älskar nu än tidigare. Förut var jag nöjd med att bara veta att dom fanns där, men nu vill/känner jag ett behov av att verkligen umgås med dom, att ringa upp och prata bara för att få höra den andres röst. För två år sen hatade jag att dela säng med någon för att jag kände mig inträngd och varm. Idag känns min säng så stor och kall att jag har kuddar i halva sängen och ligger och kramar mitt gosedjurs-får hela nätterna. 

 

Jag vill inte bo själv, jag vill bo med någon jag tycker om. 

Jag vill ha en hund, en stor fluffig beige hund.

Jag vill veta vad jag vill med mitt liv.